Att man kan bli så sjuk..

Sjuk av avund, eller vad nu problemet är. Jag kan inte kalla mig avundsjuk heller, mer besviken och ledsen. Vilket är fel av mig med, det är nog det som tar mest. Att jag känner mig så skyldig för att jag känner som jag gör, sen i fredags har jag gått med gråten i halsen och inte sovit så gott. Varför ska vissa människor bara glida förbi, och bara få, få och få. Fast dom inte sköter sig? Å varför ska man ständigt bli påmind om att man är sämre för att man inte har en massa allt som dom andra har? Uppenbarligen är man inte lika mycket värd.


Men å andra sidan har jag nog alltid känt så, att jag är sämre än alla andra. Vissa glider igenom livet på en räkmacka, och klarar allt. Medan jag fan får kämpa som en gris när det gäller allt å inte fan kommer jag någonstans för det! Jag står kvar och trampar, spelar ingen roll om man visar framfötterna för det är fan ingen som tackar en eller bryr sig för det. Det värsta nu är att jag aldrig kan erkänna eller säga något om hur jag känner. För det är så underbart snällt ändå, därför vet jag att jag inte får känna som jag gör. Och jag vill aldrig såra den underbara människa, som jag bryr mig så mycket om. Men det är ju inte alla som gör och det är där skon klämmer! Jag bryr mig och inte ni, men ändå är jag sämre, fast ändå inte. Blä å fy fan vad kasst samvetet är att ha ibland! Man vill bara spy ut det eller nått. Men vissa människor har ju inte ens nått! Så jävla sjukt med någon som ska vara så nära men som man egentligen bara vill ge världens fetaste utskällning! Men det skulle nog inte hjälpa, det har gått för långt. Och det känns jobbigt att ens va i närheten nu känner jag.

Tårarna bränner bakom ögonlocken, hela dagarna nu. Kommer det sluta?