Klagoblogg..

Jahopp, då va jag här igen då! Känns som jag bara skriver när jag vill skriva av mig, men ibland behöver man det. Idag är jag trött, varit ute på 1 1/2 timma, solat och även gjort en massa andra träningsövningar. Känner mig lite nere och deppig på något vis, känns som jag just nu alltid försöker ha skenet uppe. Men känns inte riktigt som jag får tillbaka så mycket som man vill. Känns som alla människor runt en snackar en massa jävla skit bara, och letar verkligen fel. Jag börjar bli så jävla less på att höra, gör nått åt saker istället och säg vad fan du tycker istället för att hålla påse massa jävla hitta fler fel lekar! Men vissa människor verkar ju passa jävligt bra, snacka om att snöa in!! Snöa gärna in på folk som snackar en jävla massa skit å hoppas du får tillbaka en dag. Falska vänner är inget väl inget man vill ha? Jag känner i alla fall mest att jag bara skiter i allt snart. Blir heller inget firande av 25årsdagen. Orkar som sagt inte göra allt själv å inte för folk som ändå bara ska komma å ha en dålig attityd. Bättre att lägga energi på andra som förtjänar att bli ordentligt firade istället! Nej nu är det dags att torka alla tårar och le igen! Finns dom som har det så mycket tuffare, skrämmande hur folk kan göra och bete sig mot de som dom älskar mest! Finns två tjejer som jag beundrar nått fruktansvärt! Tänker på er så otroligt mycket nu! Slutklagat!!

Tuffa tider!

Ibland får man bita i det sura äpplet, men ibland känns det lite väl surt. Men det är bara bita och se glad ut antar jag. Tänk om man bara kunde få bestämma lite mer hur livet skulle se ut själv! Men tyvärr är det inte så det fungerar i alla lägen!

Jag hatar att känna mig dålig, men tyvärr ställer jag väldigt höga krav på mig själv. Samt att jag kanske tar åt mig för mycket av sånt man ska stänga av och strunta i. Men jag ska inte klaga!


För det finns dom som har det så mycket värre, och jag skänker er så himla många tankar varje dag! Livet har så otroligt konstiga vändningar ibland, och det kan man verkligen inte förstå :(

Men det är klart jag finns här för dom som behöver det, och faktiskt finns där för mig med. För man orkar inte bara ge...

Att man kan bli så sjuk..

Sjuk av avund, eller vad nu problemet är. Jag kan inte kalla mig avundsjuk heller, mer besviken och ledsen. Vilket är fel av mig med, det är nog det som tar mest. Att jag känner mig så skyldig för att jag känner som jag gör, sen i fredags har jag gått med gråten i halsen och inte sovit så gott. Varför ska vissa människor bara glida förbi, och bara få, få och få. Fast dom inte sköter sig? Å varför ska man ständigt bli påmind om att man är sämre för att man inte har en massa allt som dom andra har? Uppenbarligen är man inte lika mycket värd.


Men å andra sidan har jag nog alltid känt så, att jag är sämre än alla andra. Vissa glider igenom livet på en räkmacka, och klarar allt. Medan jag fan får kämpa som en gris när det gäller allt å inte fan kommer jag någonstans för det! Jag står kvar och trampar, spelar ingen roll om man visar framfötterna för det är fan ingen som tackar en eller bryr sig för det. Det värsta nu är att jag aldrig kan erkänna eller säga något om hur jag känner. För det är så underbart snällt ändå, därför vet jag att jag inte får känna som jag gör. Och jag vill aldrig såra den underbara människa, som jag bryr mig så mycket om. Men det är ju inte alla som gör och det är där skon klämmer! Jag bryr mig och inte ni, men ändå är jag sämre, fast ändå inte. Blä å fy fan vad kasst samvetet är att ha ibland! Man vill bara spy ut det eller nått. Men vissa människor har ju inte ens nått! Så jävla sjukt med någon som ska vara så nära men som man egentligen bara vill ge världens fetaste utskällning! Men det skulle nog inte hjälpa, det har gått för långt. Och det känns jobbigt att ens va i närheten nu känner jag.

Tårarna bränner bakom ögonlocken, hela dagarna nu. Kommer det sluta?